Highlander HOG Chapter Challenge (Emerald – Australien)
Att Som Örnen få sträcka ut.

Man tog ju ledigt Fredag. Vi samlades, fyra Harley Motorcyklar, klockan 7.30 på morgonen vid BP Service center på motorvägen, strax norr om Brisbane. Vi fick ta på oss regnkläder. Det är vintermånad och blöta skinnkläder är inte att stå efter. Redan efter 10 mil kan vi packa undan regnkläderna och ta en fika i solen. Det blir en bit över 20 och vi är på väg från subtropiskt till tropiskt klimat bälte. Vägen är bra och eftersom jag organiserat trippen leder jag vägen.   

De andra har cruise kontroll så det är lite svårare att hålla samma exakta hastighet som dom. Vi håller oss bara strax över 110. Kustvägen upp till Rockhampton är lugn och rak. Kullar och fält har massor av förnöjsamma Brahma tjurar på bete. Enstaka örnar kretsar på utkik efter ett och annat känguru trafik offer, som vi ser med jämna mellanrum.

Fika smakar extra gott efter ett par timmar i sadeln. I Bororen, som är en liten två-pubs-stad. Vi stannar vid ett litet café som serverar krabbsmörgåsar på färska krabbor, mums! Vi kommer äntligen fram till den välkomnande jättestora rondellen i Rockhampton, drygt 60 mil norr om Brisbane, klockan 3.45 (see web site http://www.ozemate.com/emeralds/image/http://www.ozemate.com/rockhog ).

Första stoppet är hos Harley Shopen där vi kollar in de senaste dom har i Rockhampton och ägaren, en gammal polare, visar oss runt på till byggnationerna. Några av oss tar in på Porkys Motell andra på Welcome Home Motel. Sen efter en dush promenerar vi till en mysig Irländsk pub och drar ett par stop. Vid 7 tiden träffar vi polare från Rokhampton HOG på Kinarestaurangen Wah Hah och festar på ett antal fina Australiska flaskor vin ihop med Kineskiska rätter.

Nästa morgon drar vi med dubbelt gäng västerut. Det är platt och utsträckt med savann och betesmarker som försvinner mot en flyende horisont. Enormt långa koltransporter kantar vår väg. Vi raknar över åttio vagnar med kol-last efter tågen. Dom drar med dubbla lok och dessutom dubbla lok i mitten. En av våra polare kör dessa lok. Honom och hans tjej möter vi i The Bluff som är en liten ort halvvägs mot Emerald, som är ett stadsnamn som betyder smaragd. I dessa trakter har man utvunnit smaragder och safirer i snart hundra år.

Vi kommer fram till MC träffen till 1 tiden. På lämpligt gångavstånd tar vi in på Motellet 707. Hela motellet är kantat av Harley Davidsons motorcyklar. Vid träffen återförenas vi med kompisar från Cairns, Townsville, Mackay, Bundaberg, Gladstone och tillochmed en från Melbourne. Snacka om långväga. Presidenten från Mackay heter Peter och har jobbat på projekt ihop med mig i 6 månader under tiden jag jobbade i Rockhampton.
Vi har sen grillfests lunch och senare blir det tävlingar. Där är ett trettiotal som ställer upp i de olika tävlingarna. I snigel tävlingen gäller det att komma sist i mål på en 30 meters raka med sin MC och man får inte sätta ned fötterna utan balansera så sakta som möjligt. Det är ett spel med nerver, koncentration, balans, kontrol av koppling och gas och så måste man vara avslappnad. Jag vinner mitt första lopp, och det andra, sen i semi final så fick jag en riktig rackare. Man tappa lite koncentration av att han tjyvstartade, det vill säga startade (och tog upp fötterna) två sekunder efter startskottet. Två meter innan loppet, med honom en halv meter efter mig tappa man balansduellen.

Nästa tävling gick bättre. Tunnrullning med framhjulet. Först i mål vinner. Det är rostfria 35 liters öltunnor, såna som dom har i puben som ölen från kranarna kommer ifrån. Dom är tomma och rullar åt sidan vid minsta ojämnhet. Man får ha fötterna i marken om man vill, men det är knivigt när dom slinter åt sidan.
Efter att par lopp med en fyra i varje lopp och semin final så lyckas jag ro hem den grenen.
Ann är med i en annan gren, där hon skall placera en golfboll på toppen av varje en av fyra av av såna där oranga vägmarkerings koner, medans man kör förbi i en rak bana. Den med flest bollar på kon-topperna vinner. Om några får lika är det den först över linjen som vinner. Ann placerar alla bollar i samtliga av loppen vi kör och vi tog den grenen också. Till kvällen är det en god buffee, med kaffe och efterrätt, bra med att dricka och ett rockband som spelar till sent.

Vi beslöt oss stanna en dag till. Nästa dag efter bacon och ägg frukost drar vi iväg på en Poker runda. Man får ett kort vid varje kontroll. Sen åker man en utflyktsrunda hela gänget.
Det blir ett 20tal mil. Ett stopp var vid en jättelik dammvägg med häftig utsikt över stadens jättelika damm. Vi körde till en liten pittoresk gruvstad som heter Rubyvale (Rubindalen). Man kolla in rubiner för flera tusen. Vid återkomst till kvällen hade vi en utställning av snyggaste motorcyklarna.
Den vanns av en av våra polare som hade en uppmaxad Duce modell av HD, i pärlemoskimrande färg och mycket custom bitar.
Efter en härlig middag gör vi kväll tidigt. Vi drar efter frukost klockan 7.45 nästa dag. Vi är nu fyra HD igen på väg mot Brisbane. Men bara vi skall köra hela sträckan på Måndagen, som är en helgdag här. Dom andra skall vika av på ytterligare turer. Inlandsvägarna går över städer med namn som Springsure, Banana, Biloela, Monto, Mudebbera, Gayndah, Eidsvold, Goomeri och Gympie.

Landskapet växlar från grässlatter liksom ett helt hav till savann, småskog och kullar till högland med stora träd och häftiga kurvor. Här och var dyker ett helt mimosa träd upp. Dom är stora som svenska äppelträn och lyser som guldregn på avstånd men har de distinkta gula bollar som man bara återfinner i blombuketter i Sverige, som i Ann’s bröllopsbukett 1978. En gren på vägen visar sig ofta vara en ödla av nån sort. Ormar ligger också och steker sig. Killen från Melbourne får stopp och det visar sig att stången vid växelspaken kommit loss. En el-kabel hållare, ni vet sån där självlåsande, som jag har med löser hans problem. Sen fick jag slut på bensin och fick åka tillbaka till närmsta mack på reserven. Detta plus en fika gjorde att vi körde om samma SAAB fyra gånger.

Under vår framrusande flykt kändes det som man flög över dessa vildmarker, precis som örnarna ovanför våra huvuden. En sådan typ av fågel flög på oss. Den kom farande från vägkanten när vi ligger i en sån hastighet som man gör i en sån här omgivning. Jag låg strax bakom där den kom utfarande och höll på att flyga in lågt i han somkörde först. Tryckvågen från motorcykeln framför mig gjorde emellertid att den tumlade omkring istället. Jag och de två andra bakom lyckades missa den på nåt sätt. Frånvaron av lösa fjädrar övertygade mig att den kom undan med blotta förskräckelsen.

En ort vi åkte igenom hette Banana. Inte för att det växer bananer där, utan för att en boskaps sort som har en banan gul päls förädlats i detta område till special ras och den rasen kallas Banana på grund av färgen. Vi såg inga bananer i detta torra boskaps område. Vi låmna en kille som avvek i Biloela och de andra i Monto. Vi hade en fika med Wienerbröd i Eidsvold, Solen hade precis gått ned när vi kom fram till motorvägen i Gympie. När vi kom hem vid 7.30 tiden hade vi denna dag färdats 93 mil. Totalt blev veckoslutstrippen 197 mil.

Ja nu klarar man sig ett par veckor innan man drar iväg igen. Alla minnen, tankar, lukter och synintryck ligger kvar som små skatter på ens lilla semesterhylla.